ɥʇnos uʍop ʎɐʍ – part I

Although I already live quite up north (64° 41′ N) my most longer travels head even further north, not south. But not this time.

Having started in Umeå I took the train to Stockholm, another train to Malmö and in some hours a third train to Trelleborg, which is the southernmost town in Sweden. I’m travelling more than 1200 km and more than 9 degrees of latitude – a tenth of the distance between the equator and the North Pole!

Last night rain poured down in Umeå, where I already arrived yesterday. How will I come to the rail station without becoming completely rain-drenched? Goretex jacket, pants and rubber boots? No need for it, I was lucky: The rain had stopped and the sunlight was reflected by the wet asphalt, when I went to Umeå Central.

I was way to early and had to wait. Anyway, the weather was fine, the air fresh and the train arrived 20 minutes before departure. When I went to carriage 1 I realised, that it’s a 1st class coach. First I was a bit puzzled, but then I remembered, that I did book 1st class tickets. They were hardly more expensive and now I was glad to have a bit more comfort on the long journey. And there was coffee, muffins and fresh mandarins, too. For free!

First I took another seat (my window seat hardly had any window …) and had a look at the Swedish landscape rolling past.

In Sundsvall many people got on and I had to take my original seat again. 2 hours 19 minutes to Gävle

… and then 1 hour 26 minutes to Stockholm, where I left the train. One of the disadvantages of living in a small town is the increasing inability to be comfortable in crowded places. And for me, Stockholm Central Station is really crowed! The photo may fool you, all people were in the very same shop, where I bought a photo magazine.

I longed to get on the next train to Malmö, were I just could sit and relax, but first I had to wait with the other zillion people for the train to arrive …

(to be continued …)

3 comments to “ɥʇnos uʍop ʎɐʍ – part I”

  1. Ingela 2016-09-02 19:16

    Ja, jag brukar säga att vi (jag i alla fall) är glesbygdsskadade. Fast jag känner av det redan när jag kommer till Skeå. Ett av symptomen är att jag tittar på alla, i fast förvissning om att jag är bekant med de flesta och därför bör möta blicken och hälsa. Nu är det ju inte så då man kommer till stan (ja alltid stöter man på någon man känner) men jag gör likadant i Umeå, Stockholm, Paris, Örebro och andra metropoler där det är högst osannolikt att jag känner de jag möter på gatan. Man blir trött i huvudet av det.

  2. way-up-north 2016-09-03 14:06

    Vilken fantastik beskrivning, Ingela! Jag känner en kille som berättade till mig precis detsamma som du upplever, när du lämnar glesbygden. Även jag förväntar mig att träffa folk varje gång när jag är ute i Skellefteå eller Skelleftehamn.

  3. Ingela 2016-09-04 11:23

    Hemma i byn är det ju så att man känner i stort sett alla, i alla fall till den graden att man tar ögonkontakt och nickar till hälsning. De man inte känner är våra nya kommuninvånare från Somalia, Afghanistan och andra fjärran platser. Inte alla och inte än. Men nästan alla från den kategorin hälsar själva vänligt och artigt och givetvis hälsar man tillbaka.

Write a comment: